Varför går jag omkring och har ångest över något som inte har hänt? Över något som troligen inte kommer hända? Hur kan jag redan ha fallit så hårt i golvet utan att ens träffat personen på ett tag? Jag vet att jag kände mig athraherad och intresserad av personen i fråga den där hösten vi möttes. Strax in på läsåret var det.

Det känns som om det andra var en paus, en undanflyckt, för där var jag önskad, men nu...

Allt är verkligen upp och ner. Hur kan jag ens känna såhär? Det är så fel men personen i fråga har så många aspekter jag önskar i en person att det driver mig till vanvett. Att det är en vän gör det inte heller bättre.. Tänk om allt skiter sig? Vad händer då? Antagligen kommer jag gå itu som vanligt. Känna mig värdelös, oönskad, oälskad...

Vill inte gå fram för snabbt, vill egentligen onte gå fram alls. Rädd för att bli krossad mot golvet igen.

Det hela är rätt skeft.