Att kliva in i hemmets trygga vrå efter att paranoidt vandrat vägen från vällingby station till grimsta, är en otroligt skön kännsla. Att sedan kliva ut på balkongen och dra en djup suck av lättnad över att jag sluppit bli anfallen eller våldtagen är igentligen ännu skönare, men nästa fenomen var mer oväntat. Jag såg upp och isåg en sak, inatt ä det sjärnklart. Den våg av lättnad och frid som fökk över mig vid detta tillflle är svårt att beskriva. Jag ser lilla karlavagnen, jag ser orion med sitt bälte, jag ser stora björn.
I samma sekund har min katt insätt att jag är hemma och jamar desperat för attfå uppmerksamhet. Min katt, min trygga katt, välkomnar mig alltid hem, med samma välbekanta jamande som får mig att känna mig hemma.

Tack för att du finns min skatt.

"Stockholm är så himmla vackert i natten." är tanken som dyker upp i mitt huvud när tunnelbanan passerar över Tranbergsbron mellan Krisineberg och Alvik. Att det är så många som går misste om att förstå hur underbar storstaden är. Jag kan förstå de hemma i gällö dock. Storstäder skrämmer folk som ä vana med mindre, så som hemma i Gällö. Livet här och livet där skiljer sig så enormt att det egentligen är hel sinnessjukt. Jag vet inte vad som drar mig mer till storstaden än till landsbyggden. Kan det vara för att jag är van och uppväxt här? Självklart har ju det en inverkan men jag tror aldrig jag skulle klara av att bo i ett litet sammhälle som gällö i hela mitt liv. Jag skulle nog vilja bort, kanske återvända när jag blir äldre men nej, ett litet sammhälle på 800 personer mitt emellan Österstund och Bräcke. En liten vårta på E14 om jag skulle få beskriva det som jag vill, men det får jag inte.

Vad skulle jag kunnat bli där? Jag skulle kunnat börja jobba på ica Gällö, tänker ju ändå söka jobb på ica/hemköp/coop här nere men ändå. Det finns så många fler val har nere. Så många fler möjligheter. Det låter lite som att jag ser ner på den lilla byn i Jämtland mellan Bräcke och Östersund och delvis gör jag väl det. Jag älskar den lilla byn och det var en bra livserfarenhet, me jag lässnade snabbt. Det hände inget.

Allt detta tänker jag på medans tunnelbanan stannar vid Islandstorget.

Vad är det med mig igentligen? Varför känner jag jämt att jag har en sådan kraving för att skriva när jag sitter på buss eller tunnebana? Jag förstår inte. Vad är det för fel med att kanappra ner saker när man sitter hemma i lugn och ro och har det nice? Nej nej, påväg måste man ju vara. Helt hopplöst. Betyder inte detta att jag måste typ, ta med mig datorn till skolan och shiet, bloggga när man siter på bussen eller något? Orkar man det tro? Näh vi får se, blogga är ju inte riktigt min grej eftersom man tydligen måste spy galla över någon annan för att folk ska läsa ens blogg. Skit kul ju. Nej juste! Man ska vara blond också, fasat det är jag ju? Iaf halft?

Har fan inte skrivigt på över en månad och det ser inte ut som om det blir någon ändring på det