Hej bloggen. Det var ett tag sedan. Varför jag skriver i dig nu vet jag inte riktigt men det känns inte rätt att skriva någon annan stans. Tårarna har torkat in i mina kinder efter att jag suttit och maraton gråtit i ca 30 minuter nu.

Det känns töntigt att något så simpelt som ett tv pogram kan få en så upprörd, men det kanske inte är så konstigt ändå? Jag har mest bara en sak att säga.

Jag saknar honom. Som bara den. Kan jag inte få spola tillbaka tiden tre år? Han kommer aldrig få uppleva min artonårs dag, min student, mitt eventuella bröllop och mina eventuella barn. Han kommer aldrig få hålla sin äldsta dotters tvillingar i famnen.

Det känns så fel att sitta här i en tom lägenhet för mig själv. Jag vill ha honom hos mig.

Pappa...