Bang bang

Att ett enda samtal kan göra så mycket. Ge mig ett leende på läpparna och en befängd önskan om att de skulle kunnat vart som förr. Ett svagt hopp att det ska bli som förr. men en stark röst som kallas "inte ha några förhoppningar" drar åter ner mig till jorden med den starkaste gravitationsgraften jag skulle kunna tänka mig. Men sedan hör jag hans röst igen och jag kämpar mig ur förnuftets grepp och svävar åter där uppe, för att drasstiskt störtlanda utan fallskärm. Att jag ens tänkte tanken förbjuds av alla hjärnans närver och signaler medans hjärtat bultar som en idiot. Jag vill ha dig hos mig igen. Saknar dig. Mitt träd...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0