Jag är en flicka med många åsikter om hur världen borde vara och jag kan vara extremt PK ibland. Jag tror det är därför som jag avskyr att jag faller för de ideal som ändå finns. Jag kan bli så förbannad på mig själv när jag står där i duschen och tvättar av mig en ansiktsmask, när jag plattar håret och när jag sminkar mig. Varför? Jag vet inte.

Jag gör det inte för min egenskull för ärligt talat skulle jag knappast kunna bry mig mindre. Jag gör det heller inte för någon annans skull för hey de är inte värda ansträngningen. Jag gör det för att det förväntas. Det är ju tydligen så det ska va enligt det kvinnoideal vi har idag. Jag blir så sur på mig själv.

Att kliva in i hemmets trygga vrå efter att paranoidt vandrat vägen från vällingby station till grimsta, är en otroligt skön kännsla. Att sedan kliva ut på balkongen och dra en djup suck av lättnad över att jag sluppit bli anfallen eller våldtagen är igentligen ännu skönare, men nästa fenomen var mer oväntat. Jag såg upp och isåg en sak, inatt ä det sjärnklart. Den våg av lättnad och frid som fökk över mig vid detta tillflle är svårt att beskriva. Jag ser lilla karlavagnen, jag ser orion med sitt bälte, jag ser stora björn.
I samma sekund har min katt insätt att jag är hemma och jamar desperat för attfå uppmerksamhet. Min katt, min trygga katt, välkomnar mig alltid hem, med samma välbekanta jamande som får mig att känna mig hemma.

Tack för att du finns min skatt.

"Stockholm är så himmla vackert i natten." är tanken som dyker upp i mitt huvud när tunnelbanan passerar över Tranbergsbron mellan Krisineberg och Alvik. Att det är så många som går misste om att förstå hur underbar storstaden är. Jag kan förstå de hemma i gällö dock. Storstäder skrämmer folk som ä vana med mindre, så som hemma i Gällö. Livet här och livet där skiljer sig så enormt att det egentligen är hel sinnessjukt. Jag vet inte vad som drar mig mer till storstaden än till landsbyggden. Kan det vara för att jag är van och uppväxt här? Självklart har ju det en inverkan men jag tror aldrig jag skulle klara av att bo i ett litet sammhälle som gällö i hela mitt liv. Jag skulle nog vilja bort, kanske återvända när jag blir äldre men nej, ett litet sammhälle på 800 personer mitt emellan Österstund och Bräcke. En liten vårta på E14 om jag skulle få beskriva det som jag vill, men det får jag inte.

Vad skulle jag kunnat bli där? Jag skulle kunnat börja jobba på ica Gällö, tänker ju ändå söka jobb på ica/hemköp/coop här nere men ändå. Det finns så många fler val har nere. Så många fler möjligheter. Det låter lite som att jag ser ner på den lilla byn i Jämtland mellan Bräcke och Östersund och delvis gör jag väl det. Jag älskar den lilla byn och det var en bra livserfarenhet, me jag lässnade snabbt. Det hände inget.

Allt detta tänker jag på medans tunnelbanan stannar vid Islandstorget.

Vad är det med mig igentligen? Varför känner jag jämt att jag har en sådan kraving för att skriva när jag sitter på buss eller tunnebana? Jag förstår inte. Vad är det för fel med att kanappra ner saker när man sitter hemma i lugn och ro och har det nice? Nej nej, påväg måste man ju vara. Helt hopplöst. Betyder inte detta att jag måste typ, ta med mig datorn till skolan och shiet, bloggga när man siter på bussen eller något? Orkar man det tro? Näh vi får se, blogga är ju inte riktigt min grej eftersom man tydligen måste spy galla över någon annan för att folk ska läsa ens blogg. Skit kul ju. Nej juste! Man ska vara blond också, fasat det är jag ju? Iaf halft?

Ibland känns livet som om det vill gå och hänga sig. Igår var dock inte en sådan dag alls. Eller både ja och nej eftersom jag är lite smått skylldig till att en av mina bästa vänner precis dumpat sin flickvän. Men igentligen har jag bara en sak att säga om hela cituvationen. HALLE-FUCKING-LULIA!

Jag känner mig som ett totalt as, men lcykan skiner igenom fånsmilet och glädje skutten.




Ush vad elakt jag är... ha-ha-ha

Gud va kul att bo här i Gällö. Det finns en STOR helt odsen skilnad med storstaden och landsbygden och det är skitsnack. Rent skvaller. Just nu sitter jag med datorn i handen i soffan och lyssnar på en krafftig diskution om allt och inget som händer på byn och även diskutioner om fettma och annat. Jag är så trött på alla dessa fördommar och överdrivna diskutioner. Skulle vilja spela in det hela så ni får höra. det är sjukt.

WEll ska väl inte beklaga mig över sådana här småsaker som skitsnack på byn
var uri = 'http://anet.tradedoubler.com/anet?type(js)loc(32485)g(18017654)epi(__cravings__)' + new String (Math.random()).substring (2, 11); document.write('');

Ibland dyker vissa tankar upp vid väldigt dåliga tillfällen. Just när man tror att allt är frid och fröjd och man för en gångs skull lagt sig i tid så lägger man sig ner och funderar. Först över livet i allmenhet, sedan vad som ska hinnas med nästa vecka och sedan helt plöttsligt så slår det mig. Det är den första juni på måndag. Shit... två år sedan..

Jag har aldrig varigt med om en så himmla stupid människa i hela mitt liv.
Igår när jag kom hem efter 8 timmars sittande på en buss ser jag en gigantisk ved hög på gården. Jag gör en hisknande min och på skämt så beklagar jag mig för mamma. När vi väl kliver ur skrattar båda två åt fåneriet, vi går in och sätter oss. Jag vid matbordet och morsan i soffan brevid honom i soffan. Jag sitter där och äter min panerade kyckling och läser aftonbladet och de ser på inspelningar som handlar om tsunamin. När jag är klar så ställer jag undan efter mig och trallar ner på rummet. Efter ett kort tag hör jag ett jävla bråkande. Så vad gör jag? Jo självklart lyssnar jag vad det handlar om och får höra att han proklamerar över att ajg är så jävla lat och veden och massa annat. Så jag tar insitaviet att dra med mamma ut på en promenad med Wilma. När vi väl går där ute så får jag höra att han hade frågat mamma om vad vi hade skrattat åt när vi klev ur bilen och hon hade ju självklart berättat att det var åt veden. Där hade han rökt i taket och ställt sig och skällt ut morsan för att jag ska visst vara med och stapla ved och si och så. För att lägga till så har det inte heller sagts att jag inte ska hjälpa till så vad det var han flippa över förstår jag faktiskt inte. Efter ett tag så kommer vi in igen och herr surskalle sitter fortfarande som en säckpotatis i soffan. Aja, ger morsan en kram och går ner på rummet igen. Det gick 3 jävla minuter om ens det innan idioten var igång och denna gången var det int eom veden. Utan det faktum att jag praktiskt taget finns. Man känner sig så uppskattad i det här huset ibland och folk undrar varför jag vill flytta härifrån? Iaf Katten drogs upp, den förbaskade fula lampan som katten haft ner, att jag aldrig kommer klara mig själv, att ... osv. Allt som går att hacka ner på. Självklart så försvarar mor mig in i det sista (Älskar henne oerhört). Det hela slutar ungefär med att morsan blir jätte sårad och arg och lämnar huset och åker iväg. Efteråt så går jag upp till en diskande surkalle som undrar vart diskborsten är och låtsas som ingenting har hänt. Fine tänker ajg och lägger komentaren (Väldigt lungt och sansat, inte otrevligt menat för fem öre). "Det där var väl onödigt?" menandes deras bråk. Oh herre jävlar.. där började skiten regna över mig. Det är mitt fel att han bråkar på mamma, mitt fel alltihopp, jag har dålig hållning och är fet. Etc etc...

Hela dagen slutade iaf med att han gick efter morsan och jag ringde min storasyster och berättade allting. Morsan kom hem precis efter att jag lagt på och jag bad henne komma ner och vi satt och pratade lite.  Tyvär känns det som mitt fel eftersom de bråkar över mig, men skithögen får fan ta och ge sig nu.

Som tur är slipper jag se aset på 4 dagar nu.
Juste! Och vad han än säger, jag kommer flytta härifrån så fort som möjligt.
Tänker inte lyssna på att jag inte kan klara mig själv av någon som bodde hemma tills han var 26 och hade mamma som lagade mat och städade åt honom.

Over and out.

Ok idag blev jag rädd. det är inte ok att vara spraytanad och använda en foundation som är tre nyanser mörkare än tanen om inte mer.

Vad kan vi få ut av det här inlägget då? Jo, att jag kollade igenom hon som låg på dagens "mest lästa" lista på plats nr 2 här på blogg.se. Happ inget speciellt med det okej bläddrar ner lite, hon pratar taning ok fine, bläddrar ner lite till. Detta mina kära vänner fick mig att rammla ur stolen av förtvivlan över att folk i min egen ålder fortfarande inte har lärt sig att sminka sig snyggt. Flickorna på bilden skulle säkert vara jätte vackra om man skrapade av spacklet och sminkade dem snyggt. Du är så vacker utan spackeeel.  Nej läskigt var det. Tror ni mig inte.... se själva

Any how... min älskling blir ihop sparad snart... fan den kostar ju bara 4 tusen 5 hundra med frakt 8'D *idiot*
Vivienne Westwood för evigt <3

(klicka på texten över för att se ;D)

Efter att suttigt och tittat på yttligare en söt romantikskomedi som gick på tv 3 så kommer jag helt enkelt ihåg den förvridna bilden jag har av mig själv. Att se på något sådant så här ca 1½ vecka efter jag blivigt dumpad av en kille jag verkligen falligt för är igentligen idiotiskt. Det man inte får se i sådana här filmer är ju just den biten, höll förhållandet? hittade han en ny? Hur gick det sen? Att leva i en värld där man tror att "he's going to be the one" är bara en idiotisk inbillning vi får av tv och för att inte tala om shojo manga där de alltid går bra i slutändan och vi alla vet att det kommer bli så.

Inget ont om min mor men jag vill inte bli som henne. Ha 3 giftemål bakom mig varav två verkligen gick åt skogen och sedan bli behandlad som om hennes kännslor vore en börda. Om ändo livet vore en shojo. Självklart får hjältinnorna gå igenom mycket tårar och trassel men det löser sig ju tillslut. Mitt liv känns som det kommer vara en enda lång trasselsudd av killar som dumpar en till höger och vänster och som helt plöttsligt inte tycker om en längre. Hur ska man hålla huvudet högt i en sådan situvation?

Jag känner hur orden bara rasar ner genom tangentbordet och in i datorn utan att ajg inte riktigt tänker migt för men det är bara ett svagt bevis i att jag skricer från hjärtat. Jag älskar dig Robin. Mer tänker jag inte skriva nu.

Jag känner hur modet sviker mig när jag sitter och bläddrar igenom aftonbladet.se idag och jag ser artikeln "Vårens gulligaste bebisfilmer". Har vi inte viktigare saker att skriva i våra tidningar? Det är ju helt befängt! Är detta en nyet tycker ni? Jag gör det då inte och har god lust att ta och ringa aftonbladet och fråga vad fan de håller på med. I varje kvällstidning som aftonbladet och expressen så består mesta dels av skvaller och bullshit! Detta har irriterat mig länge nu och om ni inte tror mig, kolla efter sjäva och döm då om jag har fel eller ej.

Till sist vill jag bara säga att IPRED-skiten kan gå och hänga sig.

För att fvara ärlig så kan jag inte ge vissa personer sympati. Människor som springer omkring och ler deras falska leende upp till öronen trotts att det syns lång väg att de inte mår bra, kan reta ihjäl mig. Men jag ska inte klandra, har gjort samma sak själv när jag var yngre. Jag höll in allt, berättade inget och log så alla skulle tro att jag var OK.
Problemet är: Det hjälper inte.
Att trycka tillbaka och hålla i negativa kännslor bygger upp ett slags hat över människan det handlar om. Eller, så kan det iaf kännas. Största hatet går ofta ut över sig själv för att man inte förstår vad den andra personen har emoten, vad man gjort för fel eller om problemet är att man bara finns till. En kännsla jag ledsnade på. Lika så att jag ledsnat på att ta otacksamma personers parti i något. Folk ska fan börja ta hand om sig själva, sluta med att stänga in allt och själv orsaka sin "olycka". Ta tag i era jävla problem och lev för fasen, har du en förälder som det känns som om den inte bryr sig om dig? Säg det till den, red ut saker istellet för att gå och vara långsint och förvärra situvationen.
Det gjorde jag och kanske nu kan jag få min mor tillbaka igen, iaf en liten stund varje dag.

Over and out~ / Miracuel