Ångesten river i kroppen och tårarna är påväg att välla fram. Många förstår inte hur det känns och anser en töntig för att man reagerar så hårt över ett par kilon. Varför kan man undra? Jag blev kallad diverse saker under tiden i grundskolan. Två var tjock och äcklig.

Jag har aldrig tyckt om idrott, nu när jag tänker efter är det antagligen mycket pga detta. I alla fysiska aktiviteter har jag alltid haft sinnessjuk prestationsångest och det är något jag lider av. Jag klarar inte av att gå till bevakade gym där en tränare glider omkring och synar vad man gör. Känner mig för utstirrad, som om varje osynlig fettvalk är avslöjad. Jag bryter ihop över det här.

Jag har i år nu pendlat mellan 63-68 kilo, men när jag stälde mig på vågen och den visade 69.3 så rev ångesten i mig. Jag är fånig, det finns det som väger mer och har mer problem än jag men det är mitt huvud som spökar med mig.

Argast blev jag på min storasyster när detta upptäcktes och jag vet att hon kommer läsa det här det är väl därför jag skrier ut det. Min syster  har aldrig haft några problem med att väga för mycket. Den gången jag hört henne klaga var när hon var gravid med tvillingarna. Jag frågade hur mycket hon vägde och hon angav samma vikt som jag vägde för tillfället. Hur tror du det känns? Jag har alltid vägt mer än henne i åratal nu och inte ens när hon har tvillingar i magen och är stor som ett hus väger hon mer än mig. Och nu så säger hon att jag är töntig för att jag gått upp i vikt. Ursäkta syster men dubbelstandard.

Jag är inte tjock det vet jag, men jag önskar ändp att jag tappade ca 9 kilo och fick ligga på 60 sträcket iaf.
Iaf för första gången sedan jag var 10.