För att fvara ärlig så kan jag inte ge vissa personer sympati. Människor som springer omkring och ler deras falska leende upp till öronen trotts att det syns lång väg att de inte mår bra, kan reta ihjäl mig. Men jag ska inte klandra, har gjort samma sak själv när jag var yngre. Jag höll in allt, berättade inget och log så alla skulle tro att jag var OK.
Problemet är: Det hjälper inte.
Att trycka tillbaka och hålla i negativa kännslor bygger upp ett slags hat över människan det handlar om. Eller, så kan det iaf kännas. Största hatet går ofta ut över sig själv för att man inte förstår vad den andra personen har emoten, vad man gjort för fel eller om problemet är att man bara finns till. En kännsla jag ledsnade på. Lika så att jag ledsnat på att ta otacksamma personers parti i något. Folk ska fan börja ta hand om sig själva, sluta med att stänga in allt och själv orsaka sin "olycka". Ta tag i era jävla problem och lev för fasen, har du en förälder som det känns som om den inte bryr sig om dig? Säg det till den, red ut saker istellet för att gå och vara långsint och förvärra situvationen.
Det gjorde jag och kanske nu kan jag få min mor tillbaka igen, iaf en liten stund varje dag.

Over and out~ / Miracuel